Vadan denna rubrik? Schism i NDL? Hotade ordförande med att avgå eller hade kassören avvikit med klubbkassan?

Lugn, inget sådant har inträffat och risken att den skall göra det är nog säkert inte särskilt stor. Nej, rubriken gäller NDL:s numera obligatoriska vårutflykt och varför den kom att bli omskakande framgår snart.

Samlingsplats denna härliga vårlördag, närmare bestämt den 12 maj, var den lilla järnvägsstationen Jenny strax utanför Västervik. Där skulle vi ha bordat en antik rälsbuss med destination Hultsfred, men vädret var t.o.m. så fint, att en solkurva uppstått några hundra meter från stationen. Efter konferens med rälsbussmekanikern, som infunnit sig på platsen, bestämdes att startplatsen i stället skulle bli Verkebäck, någon kilometer bort mot slutmålet. där det sålunda blev återsamling. Innan avgång fick vi oss till livs en genomgång av banans historia. Denna drivs numera av tre föreningar, varifrån en av dem, Tjustbygdens Järnvägsförening, Stig Svallhammar initierat berättade om händelser under ett antal sekler. Vi fick bl.a. veta att bansträckan Västervik-Hultsfred öppnades för allmän trafik 1879, 1924 kunde man åka ända upp till Norsholm, 1949 övertogs banan av SJ, 1953 gick det sista persontåget varefter trafiken helt ombesörjdes av rälsbussar och 1984 var det dags för nedläggning av persontrafiken, vilket i slutskedet gått ända till Växjö.

Så småningom var det dags att ge sig av, och vid inräkningen visade det sig att vi var 15 deltagare som äntrade den gul-orange rälsbussen, försedd med förvånansvärt bekväma säten, stoppade och klädda med ett tyg i vinröd plysch. Sakta rullade vi ut från stationen och in i den fagra, småländska vårgrönskan, vilken tillsammans med dieseldoften gjorde ett i det närmaste bedövande intryck på oss resenärer. Mycket jobb hade lagts ner på bygget av banan där sprängda raviner skar igenom de småländska bergen. På åkrar, ängar och i hagar såg man resultatet av böndernas idoga arbete att få fram odlingsbar mark. Stenhögar och stengärdsgårdar kantade banan och tanken gick osökt till Karl-Oskar och hans eviga slit i Stenriket, vilket säkert långt därefter givit många odalmän onda ryggar.

Första anhalten och den ursprungliga sträckningens ändpunkt var brukssamhället Ankarsrum, där även vi fick sträcka på benen. Efter ett kortare uppehåll där tågpersonalen bunkrade upp med några väl övertäckta formar, fortsatte resan in i mörkaste Småland. Farten kunde inte matcha X-2000, maxhastigheten rörde sig om svindlande 60 km/timmen, men i motsats till en färd med den snabbare kusinen, hann vi verkligen njuta av färden. Inte blev det sämre då den kombinerade mekanikern/servitören lät täckelsen falla från de täckta formarna. Dessa visade sig innehålla ostkaka från det nyss passerade samhället Frödinge, och den avnjöts nu tillsammans med vispgrädde och jordgubbssylt.

Efter cirka en och en halv timmes färd var vi framme vid slutstationen, sommarpopens förlovade hemort Hultsfred. Där mottogs vi av Thorbjörn Svahn, representant för Hembygdsföreningen, tillika talesman för kommunen. Efter sittandet på rälsbussen var det dags att röra lite på benen, så vi vandrade i samlad (Hilma undantagen) tropp mot det gamla övningsfältet Hultsfreds Slätt. På vägen stannade vi till vid en gammal skans, en äldre form av befästningsanordning med jordvall. Denna anlades troligen efter Karl XI:s inspektion av slätten 1688.

Vi fortsatte vår vandring upp till själva regementsområdet, som togs i bruk 1796 och där regementet fanns kvar till 1918, då det flyttades till Eksjö. Runt en större minnessten fanns 8 mindre, representerande de kompanier som ingick i Regementet. Mest kända av dessa är väl Konga Kompani för vem minns väl inte Vilhelm Mobers Rasken, som tjänstgjorde vid detta kompani. Den årliga tiden han tillbringade här för övningar var inte så lång, ungefär 2 veckor, men dit och hemfärden var säkert jobbig. Rälsbussen fanns ju inte på Raskens tid, så han hade att ta sig till fots till Hultsfred från sin hemort Konga. Denna är belägen på gränsen mellan Småland och Blekinge, så han hade göra ungefär tre dagar, enkel vandring, till övningsområdet. Vad skulle dages rekryter sagt om slikt slit?

Vi hann även med en titt i museet som byggts upp i anslutning till övningsfältet. Lite vid sidan om gjorde vi också ett besök i en gammal frisersalong och en handelsbod, som båda flyttats till området.

Efter ett par timmars rundvandring i solskenet och tankning av rälsbussen, var det dags att åter styra kosan österut. Ett par aktiviteter återstod dock, den första ganska så efterlängtad efter fotvandringen. Middag var beställd på Värdshuset i Vena, inbakad kassler och till dessert äppelkaka med vaniljsås satt fint i tomma magar.

Rälsbussen hade snällt väntat på oss vid stationen i Vena. Dags för den sista etappen mot Verkebäck, och under denna bandel hann vi alltså med det omskakande klubbmötet. Frågor som då togs upp var våra vidare sommaraktiviteter, vilket blir de sedvanliga sommarträffarna, det första hos Ordförande Bosse G., vilket inleds med ett besök på Flygmuseet i Linköping. Det andra, lika obligatoriska mötet blir tillsammans med myggen hos Jan-Erik i Joristorp, då vi också troligen kommer att besöka Riddarspelen i Hova.

Ganska många hade också anmält sig till årets Parlament, som avhålls på Vildmarkspensionatet Björsö utanför Ludvika. Datum för detta är 15-17 juni, och som det ser ut idag kommer säkert nåt halvdussin av klubbens medlemmar att göra sig hörda där.

Vid 1730 SNT var vi åter vid startpunkten, alltså stationshuset i Verkebäck efter den mycket lyckade utflykten, som på ett galant sätt hade arrangerats av Christer Carlsson från Vimmerby, som också har en annan kul grej i bakfickan. Ett stort ”Tack” ska han ha för nedlagt arbete och vi ser nu fram emot resten av vårt späckade sommarprogram. Livet är inte bara radio, eller hur?



Text: CON
Foto: LtD