Försvarsminister Mikael Odenberg kliade sig eftertänksamt i huvudet där han stod framför den tyska V1-an från 1944. Han hade de minskade försvarsanslagen i åtanke. "Undrar hur många sådana här vi har? tänkte han. Man kanske kunde måla upp dom lite, byte tändrör, stoppa i lite torrt krut och tanka upp dom. Om vi placerar dom på Fårö bör dom nog kunna nå den lede fi" (ingen anknytning till Gudrun S). Då han fick reda på, att det var endast sex stycken som kommit ur kurs och förirrat sig in över Sverige och att det här var det enda exemplaret i bevarat skick så fick han nog tänka om. "Kanske den här lilla raringen då? Robot 310, Lufttorped LT7, det lät ju imponerande. Och dessutom svenskbyggd!"

Vi hade samlats vid Arboga Missile Museum, första anhalten för årets augustiutflykt. Under tiden vi väntade på sent ankomna kunde vi utanför museet beskåda några imponerande robotar, bl.a annat den berömda Robot 68 Bloodhound, en maffig pjäs som såg ut som om man utan större ansträngning skulle kunna träffa Gubben i Månen. Museet drivs av Robothistoriska Föreningen i Arboga, en ideell förening av entusiaster varav de flesta haft någon anknytning till bl.a. CVA (senare FFV, Celsius och Saab) i Arboga och till den svenska krigsmakten. Invigning av museet skedde den 22 april 2002 och det består av två avdelningar; en med diverse reamotorer och en med robotens utveckling inom det svenska försvaret.

I den första avdelningen kunde vi ta del av av en imponerande samling med hästkraftstinna jetmotorer från Draken, Gripen och även från Sveriges första readrivna stridsflygplan, det engelska De Haviland "Vampire". De första av dessa kom till Sverige 1947 och stationerades på F 13 i Norrköping. Mina morföräldrar bodde då granne med flygflottiljen och naturligtvis missade en nyfiken 8-åringen inte chansen att få se de första av dessa vrålande monster landa på svensk mark!

I avdelningen för robotar kunde vi liksom försvarsministern beskåda robotens utveckling i Sverige. Utvecklingen startade efter andra världskriget med ovanstående Robot 310, som byggde på de tyska V1-bomberna som landade i Sverige. De första robotar som byggdes gick inte att styra, utan det var nog mer en lyckträff om de lyckades träffa målet. Utvecklingen gick framåt med den trådstyrda roboten Bantam, avsedd för stridsvagnsbekämpning och värmesökande robotor som Falcon och Sidewinder. Idag använder man sig av laser som söker upp målet och förhoppningsvis förstör detta.

Rundvandringen avslutades med en demonstration av hur det gick till under det kalla krigets dagar. Antero Timofejeff, som arbetet med signalspaning med hjälp av radar, hade spelat in en hel del intressanta sekvenser av den framförallt ryska aktiviteten som utgick från de baltiska länderna och från Kaliningrad och vi blev förvånade av storleken på de flygföretagen som för det mesta var i luften.

Vid samlingen efter besöket på museet visades det sig att två av våra gubbar saknades. Vi nämner inga namn, men de hade blivit sittandes på muggen och då de var färdiga där, visade det sig att de blivit inlåsta i lokalerna! Fåfänga försök att få kontakt med yttervärlden via mobiltelefon misslyckades, men till slut hittade de en nöd(!)utgång  genom vilken de till slut kunde förenas med oss oroliga (?) på parkeringen.

Efter intagande av en lättare lunch fortsatte vi till Joristorp, där Jan-Erik förberett för grillfest och klubbmöte. Ytterligare medlemmar dök upp och vi var till slut 16 stycken på torpet.

Visa av föregående års besvär med eldstad, grillgaller och framförallt grillkol av kreosotimpregnerad rivningsved som vi använt som grillkol, hade vi inköpt två stycken grillar med tillbehör. Även en ny kaffebryggare hade inhandlats eftersom JEJ:s åldriga och något sunkiga ex enligt hörsägen varit ganska "svårstartad och sprakig".

Säsongens första klubbmöte hölls utanför torpstugan. Inga sensationer eller svårbehandlade ämnen fanns på agendan, men vi diskuterade höstens mötestider och det beslutades att första mötet blir om fyra veckor i Väsby, då vi plockar upp lyssningsattiraljerna igen. Muta i form av malet kött på på McDonalds i Klinga utlovades för de som ställer upp. Parkalompolo var också på tapeten, en del avhopp hade dykt upp men även en del som var intresserade av att hoppa in. Sigvard var som vanligt orolig för hur länge vi skulle kunna var kvar däruppe. Största hotet är nu tydligen nedisning av antenner, skogsavverkning och en ny typ av en mystisk tallsjukdom som drabbar de norrländska skogarna och våra antennträd.

Det 12:e Joristorpmötet avslutades med samling runt grillen där en ansenlig mängd av JEJ inköpta färdig-marinerade karrékotletterna brändes till lagom färg och därefter intogs med potatissallad och rödspritscider, allting smaskigt som vanligt. Och som vanligt hade vi också tur med vädret, även om det kanske blev lite kyligt i torpet för de som stannade kvar för lyssning.

PS.
Hur det gick för Försvarsministern vet jag inte, men vi får väl hålla kollen då han presenterar nästa försvarsbudget.
DS.

Så här skriver Jan-Erik om den efterföljande nattens hörbarheter och upplevelser;

Hej alla klubbkamrater och DX-kompisar!

Och till er som jag träffade i lördags: stort TACK för besöket i mitt enkla tjäll i de djupa skogarna, liksom för de synnerligen användbara presenterna ni hade med er!

Den tappra lilla skara, som stod ut med natten därstädes, belönades rikligt – jag vet inte riktigt vad Eric och Lennart W fick att fastna på sina inspelningsmedia men själv spelade jag in en del av det som ID-ades enligt nedan.

Bortsett från en massa pirater och en och annan afrikan (Uganda och Zimbabwe bl a) på kortvågen följer här listan på de MV-frekvenser, där vi hittade Nord-, Central- och Sydamerikastationer under en lång natts färd mot dag (en liten DX-anpassad travestering på O’Neill). Det hela tog slut en stund efter den s k morgontoppen när allting ”tvärdog” (även KV-banden) vid 0530-tiden SNT.

Bandmanglingar på diverse håll ger förmodligen flera ID och på vissa frekvenser misstänker man ju en del av de s k dominanterna. På 1510 enades exempelvis LWL och jag om att det nog var WRNB eller möjligen WLAC men eftersom båda finns "i pärmen" så lyssnade vi inte vidare. Puertoricanen var det säkert på 1480 (svarar väl inte), Marabina på 1420, Bonaire på 800 o s v. En del av LA-stationerna var säkert också argentinare - däremot inte en enda ens misstänkt kuban (har de slut på strömmen, tro)! En stödpunkt hela natten (från ca 2300 UTC när det hela började) var CKEC på 1320, som ju dessutom spelar musik i min smak!

73 de Jan-Erik